Premiärturen
Jag har ju glömt att berätta för er.
Allt som var tänkt blev ju inte riktigt som vi planerade. Allt som påminner och gjort mig ledsen packades ned och bars upp på vinden. Alla kläder och spjälsängel fick stå kvar på gott och ont.
För visst har det slitit i hjärtat varje gång jag gått in i sovrummet och kikat på allt som inte blev som det skulle.
Men förra veckan då tog jag mig upp, upp på vinden och monterade ihop vagnen. Vagnen som smulan skulle få sin premiärtur i. Vagnen jag drömde mig bort med. Såg mig med Christopher och två afghaner trotsa snörusket och promenera på våra dagliga promenader. Nu blev verkligheten inte riktigt så. Men i onsdags då tog jag tag i allt som tagit emot. Jag bäddade ned V i vår vagn tog med Christopher och afghanerna ut. V godkände vagnen och somnade på två röda. Det var snöigt men inte kallt ute. Vi vandrade på och vagnen fungerade riktigt bra i snön. Breda hjul som rullade på, lätt att styra och ingen snö snöade in. Jag glömde dock helt av mig i hela processen, vi har ju hela tre åkpåsar! En som jag hade då jag var liten, fodrad med nått som liknar lamm. Sen även en nyare modell som ska klara -30 och sen en lite beigare variant. Men det blir en annan dags projekt. Det känns ju trots allt väldigt fel att inte pälsa på de små onödigt mycket kläder i vinterkylan. Men om jag har förstått det rätt så behövs inte de onödiga klädesplaggen i en riktigt bra åkpåse.
Hur som känns det bra att jag tog steget med vagnen. Nu står den utanför lägenheten och jag ser den varje dag. Det gör inte ont på samma vis då jag ser den, jag minns istället tillbaka på alla de oroliga minnena.
Ta hand om varandra!
