Sokkerflikkan

- Hej, jag heter Lisa och jag har varit med om ett sent avbrytande.
- Hej Lisa!

Det största misslyckande i mitt liv var dagen läkaren sa att vår flicka var mycket sjuk. Att överlevnads chanserna skulle vara minimala om hon äns skulle klarade de första 40 veckorna.

Det har nu gått lite mer än två månader, två månader och fyra dagar sen jag kramade min tjej. Två månader sedan min värld stannade och omgivningen gick vidare.

Folk har sagt åt mig att det kommer komma allt fler bra dagar. De dåliga blir färre och livet fortsätter.
Det är sant, det blir färre tårar. Mindre ångest och panik känsla. Men då de sämre dagarna kryper på känns det precis som det gjorde för lite mer än två månader sedan. Att sitta med min döda flicka i min famn fick mig att känna mig så otroligt maktlös. Den känslan har jag bara upplevt en gång tidigare. Det var då en nära vän dog.

Du skulle leva i mig i 40 veckor. Min kropp skulle skydda dig och ge näring.
Den klarade inte ens av det. De som ska vara det mest naturliga i våra liv. Det känns som mitt största misslyckande.

Min mor säger att jag ska försöka glädjas av det lilla. Jag ska titta på hundarna och påminnas om den glädjen dom ger mig. Jag ska krama Christopher och känna lyckan av att jag har honom. Självklart är jag oerhört glad över detta. Ibland blir jag rädd att jag ska ta dem för givet. Men jag har svårt att tro att jag någonsin kommer göra det.. Igen.

Jag är lycklig över väldigt mycket men det gör inte hålet i hjärtat mindre. Det gör det bara lite lättare att torka tårarna och resa sig upp igen.

Idag är ett återfall, imorgon är en ny dag.