Sokkerflikkan

 

Under den gångna veckan har stor del av min tid spnderats på universitetsbiblioteket. Jag söker material inför mitt examensarbete som skall avsluta vårterminen. Det blir redovisning inför Vattenfall och Fortum.

Det kommer bli en spännande dag!

 

På universitetsbiblioteket har jag fått hjälp av en vännina till min mor. En kvinna som jag spenderade en hel del tid hos som barn eftersom hon har en dotter i samma ålder som mig. Vi trillade in på pratet om livet och om vart man är påväg. Helt plötsligt så säger hon "Lisa visst vet du hur duktig du har varit, det är imponerande" 
Just då så log jag bara lite lätt och sa att jag känner mig inte speciellt duktigt. Jag gör bara det jag måste. 

Men ett par dagar senare har jag funderat på innebörden av hennes ord. Jag känner mig faktiskt väldigt imponerad av mig själv. Efter allt som hänt så har jag ändå fortsatt med min skola. Trots att jag veckan innan gick igenom vårt avbrytande. Jag grät floder och kände att jag aldrig kommer orka. Jag kännde att livet var misslyckat. Vi förlorade våran flicka och jag kommer misslyckas med mina studier.
Men jag har kämpat och klarat mina tentor. Jag måste erkänna att det har varit och är kämpigt. Jag har behövt åka hem väldigt mycket, ladda om batterierna för att sedan återvända till norr. 
Jag har nog varit duktig, jag upplever för stunden bland det jobbigaste jag varit med om. Men på något vis håller jag ändå igång. Jag tror det är tanken på att jag verkligen inte får misslyckas med mina studier också, då tror ja jag kommer gå sönder. Bli trasig och inte ta mig upp.