Jokkmokk
Kylan biter i kinderna, andredräckten är som en dimma. En dimma som stiger upp över huvudet.
Mörkrets har laggt sig och lungnet sträcker ut sig.
Några ynka snöflingor faller sakta, sakta mor marken för att ansluta sig till snön som knarrar.
Det gnistrar då flingorna glider förbi gatlyckornas sken.
I fönster lyset stjärnor. Det verkar så varmt och mysigt inomhus medan den bitande kylan gör sig påmind genom att lämna sina fotspår i håret. Frosten som ramar in ansiktet och de rosoga kinderna.
Runtomkring har julbelysnningen lämnat sina avtryck men lyckor, granar och varma sken.
Här i Jokkmokk är det vinter, Christoper säger att det låter som att jag befinner mig i ett annat land.
Jokkmokk kanske är lite som ett annat land, människorna här har en annan mentalitet. Människor som inte känner varandra hälsar, pratar och tar kontakt. Människorna lever frilufslivet, skidor och motion.
Människor ler då man passerar och är mer hjälpsamma. Frilufsmänniskor-Djurmänniskor. Jag tror det hänger ihop. Var och varannan här är hundägare. Det är knappt en enda promenad där vi inte möter en hund.
Djuren springer lösa och verkar få leva det där typiska hundlivet. Hundar får skälla, skutta runt och bete sig odrägligt. De får springa lösa och leka tillsammans.
Mina afghaner kommer sakna Jokkmokk då vi lämnar denna plats. Själv kommer jag nog inte sakna just Jokkmokk, Jokkmokk med sin placering på kartan. Men jag kommer sakna möjligheten att gå ut och direkt släppa lös hundarna. Jag kommer sakna vintern som kom utan att låta höstrusket göra sig påmind. Jag kommer sakna den välkommnande känslan då man befinner sig på okändmark.
Jag är ändå glad över att jag har varit här. Att jag har fått se Jokkmokk, inte för att Jokkmokk är mycket att se. Men det är en speciell plats. En plats som jag aldrig skulle besöka utan anledning.
Det är en känsla och annorlunda plats.
Kommentarer
Trackback
