Träning
Idag är det lördag. Idag eller igentligen i torsdags.
I torsdags så började jag om. Blodcirkulationen i höften och muskulaturen i ländryggen ska stabiliseras. Musklerna i benen ska tänjas för att lindra min ischias.
I torsdags så började jag om. Blodcirkulationen i höften och muskulaturen i ländryggen ska stabiliseras. Musklerna i benen ska tänjas för att lindra min ischias.
Det har sakta blivit sämre, jag har ingnorerat alla tecken. Men idag kan jag inte blunda för det längre.
Jag avslutade all träning samma dag som vi gick hem från rutinultraljudet.
Då var det relativt bra trots en mage som tyngde ned och la om hållningen.
Idag är det dåligt, det värker och vid varje rörelse spänner det i nerven. Ni vet den där smärtan många gravida kan känna. Det hugger till och en smärta strålar ned i låret/vaden. Det känner jag 24/7 i olika grader. Då jag ligger ned kan vaden domna. Nerven kan pulsera och göra det omöjligt att sova.
Men idag eller igentligen i torsdags började jag om med min träning. Den vanliga träningen är nu utökad med simmning i hopp om att det ska fungera. Under två pass i veckan ska jag försöka undvika att sjunka som en sten och drunkna. Nu sist gick det okej, men nerven högg till vid var och var annat simmtag om jag rörde mig på fel sätt. Jag måste vara duktig, tänka på varje rörelse i vattnet för att undvika huggen. Jag hoppas denna träningsform kommer fungera. Det ska vara bra för ryggen, men jag får inte utöva övningar som ger smärta. Det är en svår balans gång, jag hade gärna tränat på riktigt. Men min kropp klarar inte av påfrestningen. Idag gör det ont direkt bara jag står, sitter eller ligger. Hela tiden faktiskt. Men det är inte som det var för ett år sedan. Verkligen inte, då åt jag mängder av mediciner som dövade smärtan, men även hjärnan. Man blev sömning och det kändes som att jag gick i en dimma. Jag avråddes att köra fordon och kännde mig mer eller mindre döende.
Idag är det bättre, men det börjar gå åt fel håll. Så idag, i torsdags tog jag tag i den lilla träning min kropp klarar av. Alla mediciner står och tittar hånfullt på mig. Men jag vägrar börja äta dem igen.
Lite bittert och krasst så är det nog så enkelt som så att jag har fått ärva den sämre ryggen av min mor. Min mor som har levt hela sitt liv i konstant värk. Ichias, skolios och reumatism är bara en liten inblick.
Sakta men säker har det sjunkt in att jag nog aldrig kommer bli av med mina problem i ryggen. Men det finns sätt att lindra det onda. Så nu tar jag tag i saken igen. Försöka göra det lite bättre.
Jag avslutade all träning samma dag som vi gick hem från rutinultraljudet.
Då var det relativt bra trots en mage som tyngde ned och la om hållningen.
Idag är det dåligt, det värker och vid varje rörelse spänner det i nerven. Ni vet den där smärtan många gravida kan känna. Det hugger till och en smärta strålar ned i låret/vaden. Det känner jag 24/7 i olika grader. Då jag ligger ned kan vaden domna. Nerven kan pulsera och göra det omöjligt att sova.
Men idag eller igentligen i torsdags började jag om med min träning. Den vanliga träningen är nu utökad med simmning i hopp om att det ska fungera. Under två pass i veckan ska jag försöka undvika att sjunka som en sten och drunkna. Nu sist gick det okej, men nerven högg till vid var och var annat simmtag om jag rörde mig på fel sätt. Jag måste vara duktig, tänka på varje rörelse i vattnet för att undvika huggen. Jag hoppas denna träningsform kommer fungera. Det ska vara bra för ryggen, men jag får inte utöva övningar som ger smärta. Det är en svår balans gång, jag hade gärna tränat på riktigt. Men min kropp klarar inte av påfrestningen. Idag gör det ont direkt bara jag står, sitter eller ligger. Hela tiden faktiskt. Men det är inte som det var för ett år sedan. Verkligen inte, då åt jag mängder av mediciner som dövade smärtan, men även hjärnan. Man blev sömning och det kändes som att jag gick i en dimma. Jag avråddes att köra fordon och kännde mig mer eller mindre döende.
Idag är det bättre, men det börjar gå åt fel håll. Så idag, i torsdags tog jag tag i den lilla träning min kropp klarar av. Alla mediciner står och tittar hånfullt på mig. Men jag vägrar börja äta dem igen.
Lite bittert och krasst så är det nog så enkelt som så att jag har fått ärva den sämre ryggen av min mor. Min mor som har levt hela sitt liv i konstant värk. Ichias, skolios och reumatism är bara en liten inblick.
Sakta men säker har det sjunkt in att jag nog aldrig kommer bli av med mina problem i ryggen. Men det finns sätt att lindra det onda. Så nu tar jag tag i saken igen. Försöka göra det lite bättre.
Kommentarer
Trackback
