Sokkerflikkan

 

Idag har varit en bra dag. Det har verkligen varit en bra dag. Men samtidigt i allt det där braiga så har det varit utrymme för så otroligt mycket känslor som jag tillslut inte orkade hålla innom mig. Då det blir såhär är det bara en okontrolerad gråt. Idag är en dag då jag faktiskt inte vet vart jag ska ta vägen med mina känslor.

Allt började med att jag för allra första gången fick träffa Vilhelmina. Jag hoppas ingen misstolkar mig nu för jag har verkligen sett fram emot dagen och jag kände mig otroligt glad över att få träffa henne innan lördag. Innan dopet. 
Men jag blev nervös eller det var nog ångest.
Linnea var och gjorde lite ärenden så det var jag och Christopher. Jag kom mitt i mitt på dagen målet, Vilhelmina låg i Christophers knä och fick ersätning i flaska. Redan där kände jag att känslorna inte alls är med mig. Jag fick kämpa mot tårarna, blinka om vart annat och försöka samla ihop mig. För det var verkligen inte så jag ville att första mötet skulle vara. Det blev blöjbyte och därefter tog vi oss en promenad i höst solen. Vilhelmina var väldigt förnöjdsam och gurglade på i vangnen medan vi strosade på runt området. Hon stirrade dock väldligt mycket på mig, för nogallt märkte hon att det var en främling med. Vem är den där fuling som stirrar på mig tänkte hon säkert. Då skulle även jag stirra tillbaka så som hon gjorde. Men hon bjöd även på många leenden, det kändes lite bättre än om hon hade skrikit vid åsynen av mig :P

Vi skildes åt efter promenaden. Jag styrde mot stan för att uträtta mina ärenden. I parkeringshuset gick det inte längre. Tårarna forsade ner och egentligen vet jag inte vad jag kände. Eller självklart hugger det i hjärtat, inte på det sättet att jag missunnar dem och deras flicka. VERKLIGEN INTE! Hon är fantastiskt fin, underbart charmerande och galet söt och det känns otroligt skönt att det börjar bli någon ordning på allt som inte alltid har varit så bra. Men som jag sa, det hugger i hjärtat då jag tänker på att idag är det exakt fyra veckor sedan vi låg på sjukhuset. Det gör så fruktansvärt ont, men jag har ändå lyckats hålla känslorna i styr. Kunnat samla ihop mig och fortsätta. Idag brast det, jag orkade faktiskt inte känna mig så där stark längre. 

Istället för att fortsätta dagen nere på stan körde jag hem. Laddade om och åkte ner lite närmare min synundersöknings tid. Det var som jag befarade, helt jäkla blind! Eller svårt att se på håll åtminstone.

Jag betvivlar starkt att jag någonsin kommer känna mig bekväm i glasögon, jag tror mer att jag är en framtida linskund. Med tanke på att jag tycker det är nog jobbigt med solglasögon. 
Det här med synen har känts som en fis i rymden, alltså ganska obetydligt om jag skulle måsta ha glasögon eller inte. Men efter dagens känslo rus blev det här en lite större bro att ta sig över än vad jag hade väntat mig. 
Helt plötsligt kände jag mig så fruktansvärt tjock, ful och på det måsta ha glasögon som jag ser helt knäpp med.
Ringde till min mamma och bröt ihop mitt på stan. Tårarna kom helt okontrolerat och allt kändes verkligen.. Ja, jag har faktikst inga ord för hur det kändes. Bara skit helt enkelt. 

Hemma såg Christopher direkt att något var fruktansvärt fel och jag hinner bara sätta mig brevid honom och sen förlorar jag förmågan till att prata. Andningen blir ryckig och tårarna bara forsar ner. 

Idag va en jätte bra dag! Och jag är så glad över att ha fått träffa V, men jag rår inte för att det blev ett totalt känslokaos. Jag är rädd för att det kommer fortsätta så, en lång tid framöver..
Men jag vill ändå igen pointera att det bara blev såhär fruktansvärt känsloladdat pga allt som hänt med våran egen flicka. För hela situationen med V och Christopher, den har jag accepterat.