Sokkerflikkan

 

Tankarna kring en ny graviditet är många. Noramalt sett skulle jag så som många andra förmodligen vara förväntansfulla. Spänd i väntan på att mensen inte ska dyka upp. Det ska vara ett ögonblick fyllt av lycka. En väntan med nyfikenhet, lycka, fönväntningar, längtan, massa gravidprat, en stor fin mage och sparkar som gör dig vansinnig, förberedelser i hemmet. En tid du kommer närmare din partner. 
Man ska vänta i nio månader och gå igenom en förlossning som kommer sluta med att du får upp din alldeles perfekta lilla bäbis på ditt bröst. 
Inget kommer gå fel, för om något går fel då finns det läkare som kan ordna och laga felet!
Det är väl så det ska vara.. Det är så många tänker att det ska bli. För inte kommer din barnmorska berätta för dig att det lika väl kan gå åt andra hållet. 

Jag känner mig så fruktansvärt kluven. Jag vill uppleva allt de där underbara och få min belöning i form av en bäbis i slutändan. Men jag känner mig livrädd för att bli gravid igen. Jag vet inte hur jag kommer reagera då ett nytt plus kommer visa sig. Förmodligen kommer jag intala mig själv att allt kommer gå fel. Absolut allt, så att jag vid ett sådant tillfälle är förberädd. Att jag inte har tagit ut lyckan i förväg. Att jag inte har tillåtit mig själv att känna mig sådär lycklig och förväntansfull. Jag tror att den kommande tiden kommer kännas som en skräckblandad förtjusning. Jag kommer vara lycklig, långt där inne för mig själv. Jag kommer drömma mig bort och längta, men inte för någon annan än mig själv. Jag kommer antagligen gråta lika mycket som jag gör idag.
Jag kommer inte kunna begripa varför jag skulle få uppleva allt det där underbara nu då jag inte fick det första gången.

Vad skulle vara annorlunda nu?

Det kommer bli en ångestladdad tid. I skrivande stund vet jag inte om jag kommer vilja berätta för någon fören vi har klarat oss förbi mitten. Gått förbi det jobbiga rutinultraljudet och kanske fått höra att allt ser fint ut. 
Men kommer jag verkligen kunna slappna av efter det? Jag tror inte det.. Jag kan inte begripa hur jag skulle kunna klara av att gå igenom allt det här igen. Att gå igenom det utan att någon vet. 
Hela resan kommer nog vara jobbig för kropp och själ.

Så sant, men hur ska jag kunna låta mig tro att allt kommer gå bra. Då det enda jag upplevt är den totala motsattsen. Där allt gick så fel som det knappt kan!

Jag har pratat med många som klarat sig igenom det här. Upplevet den nya graviditeten med orden, "Min andra graviditet räddade mig"..
Man går vidare, jag vet.