Lugnet..
Jag har pussat min man godnatt men som vanligt tar det tid innan jag hittar sömnen. Imorgon kör jag tillbaka till Jokkmokk med en klump i magen. Det känns jobbigt, fruktansvärt jobbigt.
Krematoriet ringde under eftermiddagen, imorgon får vi hämta hem våran flicka. Så på onsdag åker Chistopher och hämtar hem henne. Så sprider vi askan då jag kommer hem.
Att sprida askan känns på ett sätt väldigt skönt. Men samtidigt skrämmande. Det blir ett avslut, ett avsked. Helt plötsligt känner jag mig inte alls sådär redo för ett avsked. Jag vill inte alls att hon ska försvinna och att allt ska ta slut. Jag vill bara va för mig själv, ha henne med mig och bara gråta. Jag glömmer nog aldrig hur det kändes att ta på henne, hur tung hon var och det där oförklarliga lugnet. Undra om det är samma lugn man känner då människor dör? Fridfullt? Jag undrar om de är det lugnet som hjälpte oss ta oss igenom dagen?
Det är helvetes jävla förbannat att sånt här händer. Det finns ingen mening.
Jag vet att vi hittar vår väg genom detta. Men idag känns det bara tung.
Godnatt bloggen, jag hoppas på en bättre dag imorgon!
