Nattvaka
Man skulle kunna tro att jag har haft nattvaka sen mitten av augusti. För som vanligt verkar förmågan att sova vara bortblåst.
Jag bara gråter, somnar några minuter och i samma sekund som jag vaknar återkommer tårarna.
Bristen på sömn börjar ta ut sin rätt. Dagarna känns allt längre och hjärnan hänger inte med.
Jag börjar känna mig utmattad. Motivationen att gå ut med hundarna existerar inte längre och vi ska inte ens tala om motivationen till allt annat.
Mamma förespråkar att jag borde tala med en kurator. För igår då allt rasade så sa hon det "om någon tröst skulle hjälpa skulle jag göra det för dig" "jag kan inte förstå hur du känner, vad du går igenom. Det tror jag ingen som inte ha upplevt det kan"
Därför borde jag prata med någon som har erfarenhet, eller åtminstone vet hur man ska bearbeta sorgen.
Jag tror inte jag vill det, kan jag inte få va sådär otröstligt ledsen? Någondag måste det väl gå över..
Ni har inte blivit erbjuden en kurator från förlossningen/gyn? vi fick gå några gånger och sen gick jag själv. Dock så var kuratorn dom erbjöd inte alls spec bra men sen när jag blev gravid igen så hade jag ett jättestort behov av att prata för att kunna ta mig igenom rädslan och ångesten som innebar vid en ny graviditet och då fick jag en som var helt underbar. Utan henne vet jag inte hur jag hade kunnat hantera allting.Bli inte orolig om du mår helt förjävligt nu, det är normalt efter det man har gått igenom efter ett avbrytande. Jag trodde att jag hade blivit psykiskt sjuk efteråt för jag bara skrek och grät i över en månad!Jag klarade inte ens av att gå utanför dörren på flera veckor så du har gjort det bra som har klarat av såna saker.
