På andra sidan
"Du verkar så otroligt stark och modig!"
"Prövningar gör människan starkare!"
Att komma ut på andra sidan som starkare individer känns fruktansvärt avlägset. Jag tror inte man blir starkare som människa efter prövningar. Jag tror mer på att man förändras, man är inte samma människa som kommer ut.
Man blir tvungen att hantera sina känslor, konfrontera dem. Man lär sig hantera en sorg på ett vis som gör det möjligt at fortsätta vardagen. Jag skulle inte kalla det att bli starkare.
Självklart har jag fruktansvärt många dagar då jag helst skulle vilja lägga mig på golvet och försvinna. Försvinna för att det gör så fruktansvärt ont att fortsätta dagen. Jag har ingen lust att kliva upp och se allt som påminner och gör mig ännu mer ledsen. Men jag har inte så mycket till val.
Det finns så fruktansvärt mycket som gör mig lycklig! Därför väljer jag att kliva upp och konfrontera mina känslor.
När vi kom hem från sjukhuset tror jag vi båda gick in i vårt hem som nya individer. Vi har kommit närmare varandra. Det finns de som glider isär, där sorgen tar över och vardagen slutar att fungera.
Man vet inte hur en prövning kommer forma dig som människa fören du gått igenom den.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jag känner mig bara så otroligt trött. Men trots det så måsta jag ta tag i vardagen leva upp och fortsätta blicka framåt.
Är de det som kallas att var stark?
Man blir tvungen att hantera sina känslor, konfrontera dem. Man lär sig hantera en sorg på ett vis som gör det möjligt at fortsätta vardagen. Jag skulle inte kalla det att bli starkare.
Självklart har jag fruktansvärt många dagar då jag helst skulle vilja lägga mig på golvet och försvinna. Försvinna för att det gör så fruktansvärt ont att fortsätta dagen. Jag har ingen lust att kliva upp och se allt som påminner och gör mig ännu mer ledsen. Men jag har inte så mycket till val.
Det finns så fruktansvärt mycket som gör mig lycklig! Därför väljer jag att kliva upp och konfrontera mina känslor.
När vi kom hem från sjukhuset tror jag vi båda gick in i vårt hem som nya individer. Vi har kommit närmare varandra. Det finns de som glider isär, där sorgen tar över och vardagen slutar att fungera.
Man vet inte hur en prövning kommer forma dig som människa fören du gått igenom den.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jag känner mig bara så otroligt trött. Men trots det så måsta jag ta tag i vardagen leva upp och fortsätta blicka framåt.
Är de det som kallas att var stark?
Kommentarer
Postat av: Anonym
De finns en ung kvinna som miste sitt alldeles perfekta barn i ps vid 2 mån. Hon skrev en gång att hon HATADE då människor kallade henne stark, för stark de var hon inte, hon var bara tvungen att på något vis samla kraft och ta sig vidare trots stor sorg och smärta. De är ren sanning, man måste ju vidare. Så antingen kan man gräva ner sig i all sorg och smärta eller så måste man försöka ta sig igenom de svåra tiderna. Kan aldrig föreställa mig hur de känns, men jag blir lika ledsen varje gång läser/hör om sådant. De gör ont i hela hjärtat och hur ont ska de inte då göra i alla era hjärtan, föräldrar som mister sina barn av olika anledningar. All styrka till er!
Svar:
Lisa Vernersson
Trackback
