September flicka
08:00 startade dagen på Gyn. Vi fick oss ett eget rum med toalett och tv. En säng och en lite bekvämare stol.
08:30 fick jag två doser smärtlindring i tablettform och en vanlig ipren. Sen fördes fyra tabletter upp i slidan för att starta värkarbetet. Det tog inte lång tid fören livmodern drog ihop sig till en stenhård boll. Det gjorde inte jätte ont, det jobba var mer att smärtan var ihållande. Det var aldrig så att jag kände av några värkar.
Från ingenstans så får jag faktiskt lite magknip, inget märkvärdigt så tiden rullar på.
Tillbaka till sängen med två barnmorskor som hänger över mig och funderar hur det går med värkarna? om jag klarar av smärtan? Om jag ville ha smärtlindring?
Jag mådde hur bra som hellst.
Jag känner dock av känslan som alla beskriver då barnets huvud är påväg ut, det där tryket. Jag larmade aldrig då hon kom utan gjorde det själv. Då hon var ute larmade vi och barnmorskorna blev väligt förvånade att hon redan var ute. Klockan var nu 21:20 och jag hade inte kännt av någon typ av smärta.
Jag mår fortfarande hur bra som hellst. Kroppen var fylld av något konstigt lugn som jag aldrig tidigare har kännt. En lättnad av att det äntligen var över tror jag.
Strax efteråt kommer en barnmorka in med våran lilla flicka. Här gick det inte att hålla tårarna borta längre. Vi satt länge och bara höll om henne. En flicka på ca 400-500g och dryga 20-22 cm lång.
Fantastiskt vacker men så trasig.
Jag kan faktiskt inte förklara känslan. Inte alls fånga ögonblicket i en text.
En sköterska kom in och strök henne på huvudet och pratade lite lungt med oss. Hon säger det att detta är ett tillfälle då det inte finns någon tröst att ge så hon tänkte inte heller försöka.
Hon sa bara orden att hon var jätte fin och funderade om vi hade något namn. Ingen hade kunnat ana att det skulle bli såhär, så fruktansvärt fel!
Vi hade två namn, ett som jag valt och ett som Christopher valt. dom behåller vi dock för oss själva. Våran flicka har alltid blivit kallad smulan i magen redan från start.
Så självklart kommer hon förbli en smula.
Vi var inlaggda över natten och blev utskrivna på torsdag förmiddag.
Vi tackade barnmorskorna och dom såg framemot att träffa oss igen, fast då på BB och aldrig mer i ett sånt här sammanhang.
Nästa gång ska det komma ut en skrikade, levande bäbis!
Och det kan få göra hur jäkla ont det vill, för den här dagen slår all smärta!
Vad glad jag blev då jag såg din kommentar! Jag förväntade mig inte riktigt något svar då jag förstår att allt känns för jobbigt för att ens tala om. Men till det positiva mitt i allt elände..
Ni kommer garanterat få en bebis i framtiden. Även om det kanske känns hopplöst just nu. Det här är sånt som inte har någon förklaring och det är inte stor chans alls att någonting liknande händer igen. Det försäkrade min läkare mig om och sa att jag ej skulle oroa mig över framtida graviditerer. Det är ju inte oss det är något fel på. Det är ju bara någonting som helt enkelt, tragiskt nog inte gick riktigt som det skulle i lilla bebisens utveckling.
Det finns hopp för dig, för er två, utan tvekan. Ni måste bara få sörja ett tag, att sörja någonting sånt här är viktigt, viktigt att inte försöka förtränga för då mår man dåligare i längden. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte gråter ibland över min sorg. Jag har fortfarande ett foto på min lilla flicka och pussar på då och då. Ibland tänker man självklart tillbaka och blir ledsen. Men samtidigt har både jag och du, gjort det bästa beslutet för våra barn. Där känner man lugnet. Bebis mår bra där hon är! =) Även om hon inte finns att krama, pussa på och rå om.
När ni minst anar det har ni en liten bebisbulle bakandes i magen igen! =) Och det kommer gå så bra så! Jag önskar er all lycka i världen!!
