Den sista tiden har tankarna och känslorna smygit sig på. Jag har tänkt en hel del på allt som jag inte har funderat speciellt mycket på under sista tiden. Alla de där månaderna som man bara kämpade igenom en tjock dimma, försökte hitta andetagen och ta sig igenom dagarna. Det var längesedan nu som jag faktiskt funderade på allt det där som var. Allt det där som gör så obeskrivligt ont. Det var längesedan jag funderade över sorgen. Över känslan av misslyckande. Känslan av att vi förlorade något vi aldrig han uppleva. Allt det där som gjorde så otroligt ont. Det gör lika ont idag. Skillnaden är bara att jag inte gråter längre. Det var längesedan tårarna upphörde. Men trots det så värker det lika som för åtta månader sedan. Det är inte en lika tjock dimma, men känslorna känns precis lika färska. Ibland händer det att folk drar upp ämnen. Varje gång känns det som att blodet isar, som om allt det där som jag försökt undvika att fundera över sköljs över mig. Igen.
Det var fruktansvärt, så fruktansvärt hemskt. En situation i total maklöshet. Ett tillfälle då man lämnar ödet i andras händer. Timmar som tillbringades i ett konstigt vakum med vetskapen om vad som skulle hända, som hände. Vi höll om en liten, liten människa. Jag låg i en säng med en liten flicka alldeles brevid. Då jag tänker tillbaka känns hela ögonblicket så otroligt overkligt. Hände det verkligen? Gick vi igenom alla dessa månader och kom ut på andra sidan? Vi påbörjade något helt otroligt som avslutades lika oförståligt. Ibland slår tanken mig att vi faktiskt gick igenom 21 veckor, vi hade en liten människa som levde i 147 dagar. Jag kände dig, varje rörelse mot slutet. Du var stark, otroigt stark. Vi upplevde något som kändes så overkligt där känslan förstärks med vetskapen om att inga andra fick uppleva dig. Men du fanns, vi har dig förevigad. Hemma påminner en hel del om dig. Men det känns inte lika tungt längre, lika ont. Men det känns viktigt att det finns saker som påminner. Som faktiskt visar att du fanns. Det är viktigt.
För du fanns, du gjorde avtryck vi kommer leva med resten av våra liv. Du skapade känslor som inte går att sätta ord på. Du förändrade mig. På något vis tog vi oss igenom den jobbigaste tiden. Idag saknar jag dig lika mycket som för åtta månader sedan. Jag måste tro att det blev bäst såhär även om jag stundvis ångrar vårt beslut. Men jag måste leva i hopp om att det blev bäst. Det fanns inget rätt eller fel. Vi gjrode bara ett val, det är kanske där det känns mest fel. Att ta ett beslut som kändes lika rätt som fel.
Du kommer alltid saknas, det kommer alltid göra ont. Jag kommer nog aldrig kunna förstå vad vi gick igenom.
Tiden har bara gått, och med tiden gör det mindre ont.
