Det här med familjeförhållanden och familjebilder har aldrig varit något jag har funderat över. Men sen dagen Christopher berättade att han skulle bli pappa började tankarna komma. Att ha båda föräldrarna under samma tak har alltid varit en självklarhet för mig. Jag har aldrig behövt funder över familjebilder då min har varit så självklar. Knappt människor runt om mig har levt under andra premisser. Möjligt att jag är lyckligt lottad. Jag vet inte. Men att leva med båda föräldrarna under samma tak är inte lika vanligt nu som förr. Det kanske är vanligare att ha skilda föräldrar eller föräldrar som aldrig levt med varandra i daggsläget, jag vet inte.
Detta har blivit något jag funderat en hel del på. Hur man bygger upp starka familjebilder och en trygg punkt för barn som inte växer upp med båda föräldrarna under samma tak. För Christophers dotter blir detta inget konstigt, det är hennes vardag. Att ha sin familj hos mamma och sin andra familj hos pappa. Det är väl nämligen så det blir. Barn som aldrig växt upp med föräldrar som levt tillsammans får två familjer.
Nu för tiden har vi Christophers dotter med jämna mellanrum. Det har blivit en rutin som förhoppningsvis med tiden kommer leda till ett veckoboende. Hon är en del av vår familj. Vi turas om med allt vad det innebär att ha en barn i familjen. Vi har inte delat upp alla måsten det har mer fallit naturligt att jag för det mesta sköter nattningen och de eventuella nattliga händelserna. Mat och blöjbyten är relativt jämnfördelat och lek och bus likaså. Vi har inga måsten i vår familj, att jag tvunget ska sköta min del utan vi hjälps åt. Vi gör detta nämligen tillsammans. Vi fostrar och försöker få våra rutiner. Det är ju nämligen så att detta har blivit vår lilla familj. Christophers dotters andra familj. Det är viktigt att hon har en trygg plats även hos oss, att vårt hem kan ge vilkorslös kärlek. Det är nämligen det jag tror är viktigt blande dessa familjebiler som inte blir som man tänkt. Att man inte gör någon skillnad på hel och halvsyskon. Alla är lika älskade, alla lever under samma förutsättningar och alla får sitt. Jag tror även det är viktigt att det finns en pappa och en mamma. Det är dom som blir de fasta punkterna. De som barnen ska kunna relatera till. Alla utöver dessa ska bara ge kärlek. Visa att dom är älskade och släppa in dem i familjen. Jag ser det som en självklarhet att för att få detta att fungera hjälps man åt om man ska vara en familj. Därför blir jag förvånad då folk berättar att de är chokade över att bonusföräldrar får ha egen tid med deras respektives barn. Att vara bonusförälder eller förälder ska inte göra någon skilnad i vilka som hanterar barnet under förutsättningarna att barnet känner båda lika väl. Att gå en barnvagnspromenad med ett bonusbarn ska inte vara mer märkvärdigt än när dens föräldrar gör det. Hemma hos oss är det inte konstigt om jag är hemma ensam med Christophers dotter, det är inte mer märkvärdigt än då hon är hemma med Christopher. Vi har inte gjort någon skillnad på oss mer än att det är Pappa och Lisa och då hon åker till sitt andra hem då åker hon till Mamma.
Jag är glad att det fungerar bra. För orolig har jag varit. Men idag känner jag mig mer glad över att det fungerar så bra som det gör och det jag tror mig ha lärt då det gäller familjebilder är att det nog är ovesäntligt hur dessa ser ut så länge barnen känner sig älskade. Från topp till tå och en miljard varv runt!
