Jag och R, vi längtar hem
Igår mina vänner, igår var en såndär dag då känslorna gjorde mig galen. Galen av förklarliga skäl som fick mig att gråta.
Dagen idag började dyster och nedstämd. Hemlängtan gör mig tokig och timmarna fram till torsdag segar sig fram som i klister. Men jag avslutar dagen med en varm känsla. Ikväll insåg jag något, något väldigt självklart. Men ändå så märkligt. Hur tiden tar oss till nya platser. All saknad och längtan, hem till istidsgatan. Istidsgatan i Umeå. Längtan till Christopher och damen som har rivit upp känslor jag aldrig trodde skulle existera i sammanhanget, åtminstone inte lika starka som jag känner. Jag längtar hem till min familj, min familj på istidsgatan. Nu på torsdag kommer några av mina nära och kära till Jokkmokk och stannar över helgen. Sen till veckan då åker jag hem ett par dagar. Det är åtminstone min plan, vår plan. Hem till min lilla familj. Åtminstone är jag och Rasmus övertygade om att vi vill hem. Esther är lite mer svår övertalad, Esther älskar Jokkmokk. Av hela sitt hjärta, femton gånger runt jorden.
Esther älskar Jokkmokk!
Men jag och Rasmus längtar hem.
