Sokkerflikkan

De nya dregglisarna är postade. Fem dregglisar för fem kronor. Under veckan, kanske imorgon kommer de ligga i garderoben. Garderoben som är fylld av kläder jag och mina systrar bar som små. De nya napparna och napphållarna, båda från mom har jag tjuv öppnat. Bara lite för att känna och klämma. Drömma mig bort. Små investeringar som jag gömmer, lägger undan. Allt i garderoben. I garderoben finns inte bara kläder och lite prylar. I garderoben ligger 3D bilder på vårt hjärta. Varje gång jag öppnar garderoben faller blicken över bilderna. Minnen letar sig tillbaka till en lånad tid. En tid jag nog aldrig kommer känna hände. Vakuumet vi svävade i, vardagen gick framåt. Inte mycket mer. Det som känns närmast är känslorna. Så enkelt att riva upp. Återvända in i dvalan som långsamt äter mig inifrån. Att gråta okontrollerat i timmar. Känna hur allt rasar medan du måste stå kvar. Se omgivningen fortsätta. Livet går vidare, självklart. Det är svårt att hindra. Framåt kommer det alltid gå, tills dagen den lånade tiden ska lämnas åter.

Ibland saknar jag dig så mycket att tanken inte går att samla. De dagarna stänger jag av. Skärmar av. Gör det som måste och väntar sedan ut tiden. För med tiden blir det bättre.
Idag är vi i mitten av januari. Om tre dagar var det tänkt du skulle födas, vi skulle skydda dig mot världen. Ge dig villkorslös kärlek. Oändlig kärlek! Trösta dig i gråten och vara dem du söker skydd hos. Istället är allt vi har några minnen. Känslan av att ha dig nära. En morgonspark. Små, små händer. Den minsta näsan och en liten mun. Jag drog fingret efter din panna och tinning. Kände din lena hud och kunde inte gråta. Du var bara så otroligt vacker och jag så otroligt tom.
Saknaden går inte att beskriva. Dagarna går framåt och livet går vidare. Men jag saknar dig så det gör ont. Varje dag, varje sekund!